Flipp eller flopp?

Här ligger min rosa Acer-kofta och sträcker på sig. Det orange byltet ovanpå den är koftan Newsom, den med den annorlunda konstruktionen. Och... ja, jag vet fortfarande inte om den orange kommer att passa. Kanske är ryggstycket lite kort? Men jag stickar vidare, än så länge ganska obekymrad.

Jag håller nu på med okdelen där jag som mest hade 403 maskor på stickan. Minskningarna har börjat, så nu går det snabbare för varje varv. (Jag försöker muntra upp mig själv!)

Acer blev i alla fall helt perfekt. Nu ska det ju blir sommarvärme i veckan som kommer, men kyliga morgnar kanske det är mysigt med rosa ull/mohair.

Kofta med kul konstruktion

Det var en hel del vånda innan jag bestämde mig för vilken kofta jag ska sticka av mitt hemfärgade Kalinka 21-garn. Ni som följer bloggen vet hur jag kämpade med att få till den rätta orange färgen i den helt galna garnfärgningen...

Jag var länge inne på att sticka en Slanted sleven. Eller en Deco. Men inget av alternativen kändes rätt med just den här garnkvaliteten: 55 % lin och 45 % ull. Så i helgen gjorde jag ett seriöst mönstersök på Ravelry och hittade Newsom (design: Bristol Ivy).

Newsom har en annorlunda konstruktion: en börjar mitt bak, nertill, med några få maskor och ökar sedan snabbt så att det slätstickade bakstycket får en v-form medan sidor och framstycken är rätstickade. Och i övergången mellan det rät- och slätstickade blir det ett dekorativt hålmönster.

Det blir spännande att se hur passformen blir, och om det krävs fusk för att få till det vid ärmarna.

Slutspurt rosa koftan

Kroppen klar, axlarna hopfogade (efter att bilden togs) och bara den övre delen på ärmarna kvar. Snart kan jag börja använda min Acer-kofta.

Allt är förstås relativt, men jag tänker mig att "snart" i det här fallet kan betyda inom två veckor.

Acer är ganska rolig att sticka, men jag la upp till koftan i januari 2015 så jag börjar bli något trött på den. Nu längtar jag efter tunnare stickor, och kommer snart att få mitt lystmäte.

Att välja kofta

Jag längtar efter att få lägga upp till något nytt, men stretar fortfarande på med de tvåändsstickade vantarna. Och busstickningen - den nya randiga tubsjalen - kom av sig när rundstickan helt otippat gick av.

Tubsjalen är det ingen brådska med, men vantarna måste bli klara innan jag får börja med något nytt. Men i helgen kringgick jag denna föresats lite, genom att nysta upp en härva naturvit entrådig Jämtland (från Solkustens spinneri) och sticka stickprover. Jag har stickat med både enkelt och dubbelt garn (stickor 3.25 respektive 4.5) och tycker att båda varianterna blir fina. Men det är en tunn kofta jag behöver, så nu funderar jag på vilket mönster jag ska välja.

Några kandidater:

• Kate Davies Braid hills
• Kate Davies Deco
• Jennifer Woods Camilia

Hemspunnet aubergine

Det blev till slut två härvor tvåtrådigt garn av merinofibrerna - med en aning glitter - som jag köpte av Limmo-design på Syfestivalen i höstas.

Jag tyckte jag spann så tunt, så tunt på min lilla turkiska slända. Men nu när garnet är tvinnat, härvat och tvättat så har det fluffat upp sig och blivit lite tjockare än vad jag trodde.

Det blev 280 meter per 100 gram, så jag gissar att stickor 3,5 eller 4 kommer att passa.

Jag har fått blodad tand när det gäller att spinna på slända, så nu har jag lite funderingar på att spinna grå fibrer, så att jag kan sticka mig en Epistrophy-kofta av hemspunnet garn.

Att träna på rätt saker

De här staplarna säger långt ifrån allt om min träning, men det syns att jag skaffade träningskort i slutet av januari och började gå på diverse pass.

Den ljusblå löparstapeln krympte rejält, och i stället sköt den mörkblå - som representerar olika gruppträningspass inomhus - i höjden. Träningsredskap innebär i det här fallet alltså inte styrketräning i maskiner eller med vikter utan "Core" och "Intervall flex". Lite spinning-intervaller har det också blivit (röd stapel).

Det känns väldigt bra i kroppen just nu tack vare den här variationen i träningen. Jag stärker musklerna (Core), tränar kondition och rörlighet (Intervall flex) och tränar ytterligare kondition på spinningen. Och har skojigt samtidigt. Friskis levererar verkligen.

Jag tänker så här: Eftersom mitt stora löparmål är Lidingöloppet och det loppet mestadels går på skogsstigar, så är det bara dumt att nöta en herrans massa löparmil på asfalt just nu - risk för skador. Jag nöjer mig med att springa ett par pass i veckan, och ökar på distansen när det blir barmark i skogen.

Det gick ju bra!

I dag missade jag mitt favoritspinningpass. Anmälde mig för sent och hamnade på köplats 8. Tjurigt! Jag hade inte alls tänkt mig någon löpning, men nu drog jag ändå på mig löparkläderna.

På bilden är pulsen på väg ner efter passet.

Jag har inte bloggat om min löpträning på sistone, tycker den oftast är ointressant för andra än mig själv. Men jag siktar fortfarande på Lidingöloppets 3-mil och de senaste veckorna har jag satsat på styrke-, rörlighets- och konditionspass inomhus. Kompletterat med löppass, som förra helgen när det blev en lugn mil i 3 cm nysnö.

I dag var det inte lika springvänligt: plusgrader, snöslask och (ibland) tilltrampad snö och is. Bra och dåligt fäste om vartannat. Men efter 2 km kom jag till en snöfri sträcka: Intervaller!

8 x 250 m följt av 8 x 100 m. Gåvila emellan. I 250-metersblocket lät jag pulsen sjunka (till ett värde som jag bestämt innan) innan jag startade nästa intervall. I 100-metersblocket lät jag däremot "startpulsen" öka med två slag per intervall för att det skulle bli mindre och mindre återhämtning. Det blev ett riktigt roligt pass.

Syftet är förstås att förbättra konditionen, men också att "lära kroppen" att springa i högre fart än vanligt. Att hitta löpkänslan. 250-metersblocket sprang jag i en kilometerhastighet som var mer än en minut snabbare än min vanliga distansfart. Och i 100-metersblocket gick det ytterligare en halvminut snabbare.

Dagens lärdom: Det är lättare att springa med bra teknik och hållning och ett vägvinnande löpsteg när jag springer lite fortare än när jag "tröskar på" i vanlig fart.