Hälsporre + dumt knä + trilskande piriformis har länge satt stopp för löparambitionerna. Men efter sommarens tågluffning mår knät utmärkt. Trots - eller tack vare! - allt kånkande på ryggsäcken, långa promenader i hettan och andra påhitt. Att vara i rörelse, tänk om det är nyckeln till det onda..? Värmen spelar kanske också in? Ja, inte vet jag, men det känns riktigt bra i alla fall.
Men löpningen, oj, oj, vad dåligt det går. Jag sprang en gång i Barcelona (6 km i värme, backar och mest på asfalt/sten) och en gång på Menorca (4 km) - och det gick inte lätt. Men när man är hemma igen och tar sin basic-runda på 4 km grusad skogsstig är man inställd på att det ska gå både lättare och snabbare.
Det gjorde det inte. Jag är chockad över hur jobbigt det var och hur långsamt det gick. Jag fick kämpa för att komma under 6 min per kilometer - och den första gick på 6.30.
Insikt: Jag har en bit kvar till löpformen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar